Alla har vi gränser, men de verkar som att mina aldrig funkar ändå.
Låt mig vara förfan!
Du drar sönder mig i små trasor, sen ställer du dig på dom och skrattar.
Du älskar att se mig lida, att se mig plågas, att se mig sjunka.
Det verkar som om de är de du längtar efter, att en vacker dag se mig dö, gå på min begravning och ställa dig och skratta åt mig och säga "rätt åt dig, de här är du som valt".
Du säger att du förstår, men det känns som att du tar in det till ditt hjälpmedel, som du kan använda när det väl gäller och bara kasta all skit på mig!
Jag är som ett svart hål, ett hål som aldrig har något slut verkar det som. Jag bara tar in och tar in, all skit från dig. Men jag ska tala om att alla hål har slut, och när slutet är nära, de är då man inser att "fuck!" och sen kommer smällen.
Det man jobbar sig till får man leva med och även lära sig att ta konsekvenskerna för!
