Emelies

I den lilla kroppen är de så mycket som spökar. Allting går emot varandra och allt vill bränna ut varandra. Allting går sönder. Orkar inte mer. Vill inte röra mig, vill inte anstränga mig. Men det tillhör min vardag att alltid göra nånting, "SÅ RES PÅ DIG FÖR FAN!" ligg inte där och va liten och sjuk. Trötta ut kroppen mer, så mycket att du inte får någon luft. Är det inte förens man ligger på marken och är några sekunder ifrån döden som någon ska förstå? Är det så alla ska bry sig? Är de det som krävs? Så många frågor men inga svar.