Livet...
Alla har vi olika problem eller svårigheter här i livet. Vissa kan anses som "värre" eller "större". Men i mina ögon är alla problem eller svårigheter lika "stora".
Om någon förlorat en förälder så är det lika stort och jobbigt som att ha en missbrukande förälder eller kriminella syskon.
Skillnaden på alla problem och svårigheter är hur man hanterar dom, vad man gör eller försöker göra åt dom, osv.
Jag kan anse att mina problem och svårigheter är stora, men de är inget större än någon annans egentligen.
Jag har förlorat väldigt betydelsefulla saker på väldigt kort tid och allting gick väldigt fort och allting har satt sina spår. Såklart.
Jag trodde aldrig att att sörja kunde ta såpass lång tid som det har tagit och fortfarande tar.
Visserligen min pappa var min klippa och trygghet, jag bodde hos honom, levde med honom genom svårigheter samtidigt som vi tog oss igenom viktiga och bra saker. Men alltid tillsammans, vi köpte världens mest underbara hund. Allt var så jävla bra och jag kunde inte ha det bättre. Ingenting kunde gå fel. Men självklart ska man aldrig tänka så med tanke på att livet har en hel del överraskningar att bjuda på.
Min pappa blev sjuk i lungcancer, väldigt seriöst.
Allting gick väldigt väldigt fort, nästan för fort. Och en dag var han bara borta från mitt liv, poff! Borta, finns inte mer, aldrig mer se honom, hejdå. Man hade inget val, man fick acceptera allting helt enkelt. Men hur enkelt var det då?
Att inte få säga hejdå och säga det sista man ville få sagt, det gör ont. Att den sista kramen man gav honom verkligen var den allra sista i hela livet. Att det sista ordet man sa till honom verkligen var de allra sista.
Det värsta jag varit med om faktiskt. När jag satt bredvid pappas livlösa kropp i soffan. Han var kall och blek, såg ut som att han sov, han såg fridfull ut. Jag tog hans hand och tryckte så hårt jag kunde, i hopp om en reaktion eller rörelse. Men ingenting hände, ingenting.
Jag fick panik inombords när pappa inte gav ifrån sig nån rörelse, ljud, eller andetag. VA I HELVETE ska jag göra utan honom var de enda jag kunde tänka på. Jag gjorde ett nytt försök att trycka hans hand så hårt det bara gick, samtidigt som jag viskade "pappa vakna jag behöver dej!" Ingen reaktion...tårarna kom som attacker. Det var på riktigt, min pappa var död. Helt sjukt och jag kunde inte förstå det förens ett halvår/år senare. Han kommer verkligen inte hem igen... Jag fick nu leva med minnet av de sista orden han sa till mig, "Emelie, vad som än händer så kommer jag alltid vaka över dig och Malin" han sa det så bestämt och betydelsefullt att jag fick ont i magen. Jag ville inte öppna ögonen och inse verkligen att han skulle dö inom en snar framtid. Min pappa.
23/5-2010 blev det datum min pappa lämnade mig för gott.
Jag kan verkligen inte förklara med ord hur mycket jag saknar honom.
Min fina pappa <3
