Emelies

Alla har vi olika problem eller svårigheter här i livet. Vissa kan anses som "värre" eller "större". Men i mina ögon är alla problem eller svårigheter lika "stora".
Om någon förlorat en förälder så är det lika stort och jobbigt som att ha en missbrukande förälder eller kriminella syskon.
Skillnaden på alla problem och svårigheter är hur man hanterar dom, vad man gör eller försöker göra åt dom, osv.
Jag kan anse att mina problem och svårigheter är stora, men de är inget större än någon annans egentligen.
Jag har förlorat väldigt betydelsefulla saker på väldigt kort tid och allting gick väldigt fort och allting har satt sina spår. Såklart.
Jag trodde aldrig att att sörja kunde ta såpass lång tid som det har tagit och fortfarande tar.
Visserligen min pappa var min klippa och trygghet, jag bodde hos honom, levde med honom genom svårigheter samtidigt som vi tog oss igenom viktiga och bra saker. Men alltid tillsammans, vi köpte världens mest underbara hund. Allt var så jävla bra och jag kunde inte ha det bättre. Ingenting kunde gå fel. Men självklart ska man aldrig tänka så med tanke på att livet har en hel del överraskningar att bjuda på.
Min pappa blev sjuk i lungcancer, väldigt seriöst.
Allting gick väldigt väldigt fort, nästan för fort. Och en dag var han bara borta från mitt liv, poff! Borta, finns inte mer, aldrig mer se honom, hejdå. Man hade inget val, man fick acceptera allting helt enkelt. Men hur enkelt var det då?
Att inte få säga hejdå och säga det sista man ville få sagt, det gör ont. Att den sista kramen man gav honom verkligen var den allra sista i hela livet. Att det sista ordet man sa till honom verkligen var de allra sista.
Det värsta jag varit med om faktiskt. När jag satt bredvid pappas livlösa kropp i soffan. Han var kall och blek, såg ut som att han sov, han såg fridfull ut. Jag tog hans hand och tryckte så hårt jag kunde, i hopp om en reaktion eller rörelse. Men ingenting hände, ingenting.
Jag fick panik inombords när pappa inte gav ifrån sig nån rörelse, ljud, eller andetag. VA I HELVETE ska jag göra utan honom var de enda jag kunde tänka på. Jag gjorde ett nytt försök att trycka hans hand så hårt det bara gick, samtidigt som jag viskade "pappa vakna jag behöver dej!" Ingen reaktion...tårarna kom som attacker. Det var på riktigt, min pappa var död. Helt sjukt och jag kunde inte förstå det förens ett halvår/år senare. Han kommer verkligen inte hem igen... Jag fick nu leva med minnet av de sista orden han sa till mig, "Emelie, vad som än händer så kommer jag alltid vaka över dig och Malin" han sa det så bestämt och betydelsefullt att jag fick ont i magen. Jag ville inte öppna ögonen och inse verkligen att han skulle dö inom en snar framtid. Min pappa.
23/5-2010 blev det datum min pappa lämnade mig för gott.
Jag kan verkligen inte förklara med ord hur mycket jag saknar honom.
Min fina pappa <3

När en person har precis allt man kan tänka sig, stort hus, bilar, båtar, utsikt, pengar, allt! Då börjar man fundera ut var det sämre ligger nånstans..i början finner man ingenting som verkar fel...tiden går å man börjar smått se de saker som inte är så jätte bra... Man tänker inte mer på det och hoppas på att det blir bättre eller går över. Men när man inser att de inte går över...då börjar man tänka tillbaka på allt man varit med om med den personen och inser att från dag 1 har det varit fel.

Jag gjorde inte de där för min egen skull, det kändes i magen, å framför allt i hjärtat. Känslan av att vara kär å verkligen älska någon, den känslan vet jag precis hur den känns. Men de här var inte ens i närheten utav det...
Att klistra på ett falskt leende och låtsas vara lyckligast på jorden gjorde att allt slutade i problem.
Och nu sitter man här och har fått höra å läsa både det ena och de andra som man aldrig velat höra.
Men sånt e fkng livet.
Och tydligen verkar det som att allting ska gå emot mig hela tiden, av nån anledning. Som om jag inte hade nog mes problem innan.

Fan.

Jag hatar att bli sviken.
Jag hatar att bli sårad.
Jag hatar att bli arg och ledsen.
Jag hatar att bli knäckt på mitten.

Jag hatar att höra ordet "förlåt"
Förlåt betyder ingenting om man gör om det igen.
Falska människor är det värsta som finns.
Man går på deras snälla små ursäkter, man gör det.
Man vill inte tro på att det faktiskt är sådär det är.
Men ingenting kan ta ifrån oss verkligheten.
det går inte.

Folk  ljuger iprincip hela tiden.
Om seriösa och viktiga saker.

Hur fan ska man kunna lita på människor som ljuger?
Hur i helvete ska man kunna tro på deras ord när hälften inte är sant?

Ni får tycka vad ni vill, men jag skriver det här för att jag vill, inte för att trycka ner någon.
Jag skriver det bara lite random för att få ur mej saker jag tycker.
Sen är det upp till er om ni vill läsa eller ej, men det här är min blogg och jag skriver vad jag vill i den.
det behöver inte ha hänt något just nu bara för jag skriver det, och just nu har det inte hänt nått, jag ville bara skiva det.


Emelie Edlund.
-du kommer ihåg det.

Något som är väldigt knasigt med vissa människor, eller aa alla människor?
Det är att man gör ett fel, och sen säger man förlåt och iprincip står på sina bara knän och ber om ursäkt.
Man tar emot ursäkten och säger "det är lugnt...men bara du inte gör om det igen!" och personen i fråga lovar att aldrig mer göra om saken.
Sen går det en tid, och man börjar fundera, tänka, fråga, oroa sig, rota, hitta saker, sen är det kaos.
Då har personen i fråga gjort om samma sak igen!
Hur arg blir man inte då?
Och jag som person vill alltid ha en diskussion eller en jävligt bra förklaring till varför den gjorde så.
Man känner sig bara så jävla blåst och lurad.
Man orkar inte bråka egentligen men man har inget val när man kommer dit.
Jag har så extremt mycket mer jag vill skriva, men jag väljer att inte göra det för det handlar för mycket om mitt privat liv. Och jag känner att de är för många människor som läser min blogg som inte ska veta alls vad allt handlar om.

Men jag var tvungen att skriva en liten del iallafall, bara få ur mej lite.

Peace out!



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

Something for the djs-pitbull

K K K K K KNAAAASIGT!

Emelie Edlund.
-du kommer ihåg det.

Alla ser på mig som att jag är dum i huvet och totalt jävla misslyckad.
Visst gör det, men innan ni öppnar käften kanske ni borde ta reda på fakta?

Jag har aldrig varit bra i skolan, har aldrig fått alla rätt på ett prov.
Många åtgärdsprogram, många möten med skolan, EVK, osv osv.
Jag har iprincip alltid känt mig så jävla misslyckad i skolan, har nog aldrig gillat skolan alls.
Har bara gått dit för att man måste.
Men när jag skulle börja 7an, så splittrade skolan min klass, mina allra bästa vänner hamnade inte med mig.
Jag hade bara Linn kvar.
Även i 7an fick jag reda på att min pappa hade cancer, lungcancer.
Ännu större ansvar, mer att göra.
Samtidigt som du ska ta hand om din sjuka pappa så ska du även hinna med, göra läxor, ta hand om hunden, alla kompisar, kärleken, systern, å samtidigt vara tonåring.
Det var tufft, så jag slutade gå i skolan.
Jag ville bara vara hemma hela hela tiden, jag ville ta hand om den som egentligen skulle ta hand om mig.
Jag fick passa upp på den som ska ta hand om mig.
Jag har hela livet typ fått lära mig att städa,diska, osv ta hand om varandra.
Så det var egentligen inga problem, men att göra dehär samtidigt som du ser din pappa tunna ur, försvinna mer, å till slut inte ens se ut som en människa mer.
Det var tufft.
Min pappa dog 23 maj 2010, det sista jag fick säga till han var Godnatt, det sista han sa till mig var "vad som än händer så kommer jag alltid vaka över dig och Malin."
Det är inte många som kan tänka sig höra det av sin egen pappa, som är såhär nära döden.
När han dött, då försvann hela mitt liv, min hund fick flytta, min allra bästa vän, han som alltid fanns där när jag var ledsen. Mitt boende som ja bott i sen jag var 4 år, alltså 10 år.
Jag flyttade till Råcksta med min mamma, låtsaspappa och lillebror.
45 minuter till skolan med tunnelbana -check!
Jag grävde ner mig i deprition.
Jag mådde så jävla dåligt, jag orkade inte ett piss.
Jag ville inte ett piss.
Jag ville bara dö, slippa allt skit.
Men jag valde att stanna kvar, för alla som älskar mig å alla jag älskar, det var inte värt att dö.
Så min skolgång blev ännu värre, jag går nu i 9an, sitter med 3 godkända betyg och inget mer.
Jag har inte varit i skolan sen skolan började efter jullovet, och de är många veckor.
Jag har ingen lust, ingen ork, jag har tappat det helt enkelt.
Jag vet att ja inte kommer klara 9an, så man slår av helt enkelt.
Kommer få gå ett extra år, så är det bara.

Mitt i allt det här, så är det ett stort krav från varenda människa i min närhet.
Alla vet vad som hänt, men många säger "de har ju gått ett år nu..."
SO WHAT!? min sorg är fan inte över bara för det?
"kom igen Emelie, de här klarar du" ah jo....visst.
Att veta att en viss person i min närhet sitter och säger "du skiter i skolan totalt"
DET gör ont.
När ja sliter skiten ur mig för att försöka lyckas, i dina ögon kanske de bara är "att göra".
Jag tycker jag är jävligt bra för de lilla jag lyckats med.
Men i dina ögon verkar det totalt värdelöst, jag skiter i skolan. TACK då vet jag.
Jag har varit tillsammans med en kille i över 2 år, visst kalla honom vad ni vill, skitstövell, horunge WHATEVER!
MEN jag kan inte lyssna på er?! Jag vet själv vad jag känner.
Visst det är inte bra, eller det VAR inte bra, men är det ni eller jag som ser skillnaden? jo fan inte är det ni iallafall.
Nu får ni säga vad ni vill, men jag älskar fortfarande honom.
Och just nu känns det verkligen som att jag aldrig kommer kunna leva utan honom.
IN REAL!

Just nu känns allting bara så jävla ovärt.
Jag vill bara försvinna in i en annan värld med min systemkamera.
Och sen bara skita i allting annat.
Bara få vara för mig själv ett tag.
Jag är inte redo för ett jävla gymnasium, jag är fortfarande på 7ornas nivå, om ens det?
Om alla bara visste hur jävla svårt och jobbigt de är att ta sig till skolan när man är totalt efterbliven i huvet?
ALLA i din klass kan både det ena och de andra, men du själv, du vet knappt vad du själv heter.
Många frågar mig om jag ens vill lyckas i skolan? Vafan är det för en jävla fråga? klart som fan jag vill, men det går bara inte.

Bara....snälla kan någon göra så allt går över.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.

Min pappa som jag alltid älskat så stort, han skrämmer mig nu.
Det är läskigt att vara i deprition, eller sorg arbetet.
Har precis kommit in i den "delen" då jag bara hatar honom!
Hatar honom så jävla stort!
Och nu...nu skrämmer han mig.
Han ger mig mardrömmar.
Han skrämmer mig i mina drömmar.
Som ett monster.
Jag vill inte vara rädd för honom?
Men det går inte att hindra.

Det är inte lätt nu, och hata mig inte för det.



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

Delar med mig utav sängen.
Ger bort halva täcket.
Vrider mig försiktigt om.
Råkar lägga ut benet för långt mot mitten, men tar genast bort det.
MEN, det är inget som tar emot?
Vaknar till, ser att sängen är tom.
Jag har delat med mig utav täcket, av min säng, varit försiktig, tagit hänsyn, till något som inte finns där.
Bara till något som Alltid funnits där.

Det här är helt sjukt, jag är så van.
Jag vill att det ska vara så, jag vill att du ska vara där, precis som vanligt.
Jag vill kunna lägga mig på ditt bröst och somna, jag vill att du ska hålla om mig när jag ska sova, jag vill fightas om täcket, precis som vanligt.
Jag vill höra "Godnatt älskling, älskar dig mest av allt i hela världen", precis som vanligt.
Jag vill kunna vakna av att du snarkar så högt så man kan putta till dig å du svarar "vaah nej ja sover inte",precis som vanligt.
Jag vill kunna vakna av att du väcker mig, precis som vanligt.
Jag vill kunna säga "kan du koppla in min laddare?", precis som vanligt.
Jag vill att du ska ge mig mitt lypsyl, för du vet att jag alltid tar det innan jag ska sova, precis som vanligt.
Jag vill höra ditt suckande varje gång man pussar godnatt å du tycker det blir såå kladdigt pga lypsyl, precis som vanligt.
Jag vill kunna säga "HA! den där va snygg asså, å fan va ägd du blir" när vi spelar Forza, men bli sur lika snabbt för du kör om mig och vinner...precis som vanligt.
Jag vill att du ska se när jag blir sur å pussa på mig, precis som vanligt.
Jag vill kunna vara sådär skittrött å säga knasiga saker som att din axel är en svamp, precis som vanligt.
Jag vill kunna lyssna på allt knasigt du har att säga som jag sagt kvällen innan..precis som vanligt.

Jag vill bara att allting ska vara precis som vanligt.



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

1/11-2009 - 12/1-2012

Jag och Joakim har gjort slut.
Det var bäst så.
Jag behöver inte sitta och skriva här varför det blev så, det viktigaste är att han och jag vet.
Nu vet ni.

Jag kommer aldrig sluta finnas till för dig.
Du kan fortfarande prata med mig precis som innan.
Det lovar jag <3












Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.