Hela mitt liv bara försvann, man är nu 15 år.
Har knappt börjar leva livet, och nu är allting redan förstört.
Hur ska resten av mitt liv gå till?
Jag har så otroligt många frågor, men inga svar.
Jag har mina vänner, jag har ett nytt hem som ligger typ 1 timme från mina närmaste vänner + skolan.
Min skolgång gick åt helvete i slutet av 7:an och hela 8:an.
Jag blev överlycklig när jag fick reda på mina betyg, jag fick tre G, tre ämnen var jag godkänd i, jag blev så glad att jag nästan började gråta.
Jag hade världens finaste, underbaraste, vackraste, snällaste, goaste hund, Savo heter han. Som vi var tvunga att lämna bort, mitt hjärta gick i miljoner bitar, min bästa vän bara försvann. </3
Jag har en av två föräldrar kvar, visserligen har jag en låtsaspappa som jag är glad över, men det är ändå inte samma sak. Varje dag går jag runt och väntar på ett sms från någon i familjen där det står att mamma finns inte mer. Jag är livrädd för att hon ska lämna mej.
Min pappa dog 23 maj 2010, den värsta dagen i mitt liv.
Med mamma vid min sida känner jag mig fortfarande trygg, men vad gör jag utan henne?
Mina vänner är underbara, dom finns där för mig all the time.
Jag är inte stark, jag är inte det, och ändå ska folk trycka ner mej till 0, folk har inget vett?
Att fotografera är det bästa jag vet, har alltid drömt om att få en systemkamera, och nu har jag äntligen fått en!
Musik är också en av världens bästa saker, musik och kameran gör min dag.
Jag är inte sådär jätte nöjd med min kropp och utseende, vilket gör att jag har dåligt självförtroende.
Trots alla mina problem och brister så har jag aldrig i hela mitt liv varit full, jag har smakat alkohol ja, men aldrig varit full.
Däremot har jag rökt, många gånger, tyck vad ni vill om den saken.
Här sitter jag nu, ska börja 9an nu efter sommarlovet, undrar hur det ska gå, jag får panik och ångest när jag tänker på skolan, att detta är sista året i grundskolan. Och jag har inga bra betyg, och jag känner mej själv så väl att jag vet att jag inte kommer klara det.
Svag som in i helvete, orkar ingenting längre.
På dagarna kan jag helt plötsligt få världens huvudvärk och bli jätte seg och trött, och måste sitta ner, kan inte stå, benen viker sig, hjärtat bultar på, känner hur det bränner i ögonen för att tårarna är påväg.
Men ingen ser det, ingen märker.
När mina vänner märker att något är fel, tar tag i mej och frågar vad som är fel, så svarar jag kort "nej inget speciellt" , när jag egentligen vill slänga mej i armarna på dom och gråta floder.
Varje dag och natt tänker jag på min pappa, tänker att jag aldrig mer kommer få se honom,aldrig mer kunna krama honom, eller säga godnatt, grattis på födelsedagen..
Jag gör allt jag kan för att överleva, allt för att orka, men jag märker nu att hur mycket jag än försöker så går det ändå neråt.
Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas, fan.
Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.
