Yes....
Jag vaknar mitt i natten, det är varmt. Kan inte ligga still, vet inte vad jag ska göra. Kan inte göra något annat än att vänta ut helvetet. Jag börjar tänka på hur du alltid tog hand om mig när ja var sjuk. Du hade alltid koll på mig. Du såg till att jag mådde bra. Jag blev alltid sur på dig när du kom in på natten och sa "här, drick vatten, ta den här alvedonen." men insåg samtidigt att de enda du ville var att ja skulle må bra.
När jag vaknar sådär mitt i natten för de är så otroligt varmt, då önska jag bara att du kom in med en kall handduk som ja la mot pannan, precis som vanligt. Och att innan du gick ut ur rummet klappade mig på kinden och sa "försök vila nu". Men nu, nu är det ingen som kommer in mitt i natten och bryr sig. Ingen som pysslar om mig. VISST jag är 15 år och ska kunna klara mig själv, men jag mår inte bra. Orkar inte ta hand om mig själv. Jag ska göra sakerna själva, göra Alvedon, hämta vatten, klappa mig på kinden, intala mig själv att ja ska vila nu. Det är inte lätt nu, sjuk, bråk, träffar, möten, skolan, gymnasie, val, hur fan ska jag veta? Hur ska ja kunna svara på saker? Jag har inga svar! Det folk vill är att ja ska klara av allting, press press press. Inte konstigt att jag är liten och svag, alla trycker ner mig samtidigt. "Emelie, du måste göra de här och de där för att det här ska funka" vad folk inte fattar är att jag är fan 15 år, har förlorat min pappa, min hund, min skolgång, mitt vardagliga liv, mina vänner, allt! Och ändå så se enda ni vill är att ja ska göra saker!! Ska vi byta sits? Så ska vi se hur kul ni tycker de är sen när de är ni som är små och svaga medans jag står och hoppar på er och skrattar, och ropar "ta dig upp nu då! Du måste klara av de här, fatta!!"
