This is my life....go and fuck yourself...pleas!

Alla ser på mig som att jag är dum i huvet och totalt jävla misslyckad.
Visst gör det, men innan ni öppnar käften kanske ni borde ta reda på fakta?

Jag har aldrig varit bra i skolan, har aldrig fått alla rätt på ett prov.
Många åtgärdsprogram, många möten med skolan, EVK, osv osv.
Jag har iprincip alltid känt mig så jävla misslyckad i skolan, har nog aldrig gillat skolan alls.
Har bara gått dit för att man måste.
Men när jag skulle börja 7an, så splittrade skolan min klass, mina allra bästa vänner hamnade inte med mig.
Jag hade bara Linn kvar.
Även i 7an fick jag reda på att min pappa hade cancer, lungcancer.
Ännu större ansvar, mer att göra.
Samtidigt som du ska ta hand om din sjuka pappa så ska du även hinna med, göra läxor, ta hand om hunden, alla kompisar, kärleken, systern, å samtidigt vara tonåring.
Det var tufft, så jag slutade gå i skolan.
Jag ville bara vara hemma hela hela tiden, jag ville ta hand om den som egentligen skulle ta hand om mig.
Jag fick passa upp på den som ska ta hand om mig.
Jag har hela livet typ fått lära mig att städa,diska, osv ta hand om varandra.
Så det var egentligen inga problem, men att göra dehär samtidigt som du ser din pappa tunna ur, försvinna mer, å till slut inte ens se ut som en människa mer.
Det var tufft.
Min pappa dog 23 maj 2010, det sista jag fick säga till han var Godnatt, det sista han sa till mig var "vad som än händer så kommer jag alltid vaka över dig och Malin."
Det är inte många som kan tänka sig höra det av sin egen pappa, som är såhär nära döden.
När han dött, då försvann hela mitt liv, min hund fick flytta, min allra bästa vän, han som alltid fanns där när jag var ledsen. Mitt boende som ja bott i sen jag var 4 år, alltså 10 år.
Jag flyttade till Råcksta med min mamma, låtsaspappa och lillebror.
45 minuter till skolan med tunnelbana -check!
Jag grävde ner mig i deprition.
Jag mådde så jävla dåligt, jag orkade inte ett piss.
Jag ville inte ett piss.
Jag ville bara dö, slippa allt skit.
Men jag valde att stanna kvar, för alla som älskar mig å alla jag älskar, det var inte värt att dö.
Så min skolgång blev ännu värre, jag går nu i 9an, sitter med 3 godkända betyg och inget mer.
Jag har inte varit i skolan sen skolan började efter jullovet, och de är många veckor.
Jag har ingen lust, ingen ork, jag har tappat det helt enkelt.
Jag vet att ja inte kommer klara 9an, så man slår av helt enkelt.
Kommer få gå ett extra år, så är det bara.

Mitt i allt det här, så är det ett stort krav från varenda människa i min närhet.
Alla vet vad som hänt, men många säger "de har ju gått ett år nu..."
SO WHAT!? min sorg är fan inte över bara för det?
"kom igen Emelie, de här klarar du" ah jo....visst.
Att veta att en viss person i min närhet sitter och säger "du skiter i skolan totalt"
DET gör ont.
När ja sliter skiten ur mig för att försöka lyckas, i dina ögon kanske de bara är "att göra".
Jag tycker jag är jävligt bra för de lilla jag lyckats med.
Men i dina ögon verkar det totalt värdelöst, jag skiter i skolan. TACK då vet jag.
Jag har varit tillsammans med en kille i över 2 år, visst kalla honom vad ni vill, skitstövell, horunge WHATEVER!
MEN jag kan inte lyssna på er?! Jag vet själv vad jag känner.
Visst det är inte bra, eller det VAR inte bra, men är det ni eller jag som ser skillnaden? jo fan inte är det ni iallafall.
Nu får ni säga vad ni vill, men jag älskar fortfarande honom.
Och just nu känns det verkligen som att jag aldrig kommer kunna leva utan honom.
IN REAL!

Just nu känns allting bara så jävla ovärt.
Jag vill bara försvinna in i en annan värld med min systemkamera.
Och sen bara skita i allting annat.
Bara få vara för mig själv ett tag.
Jag är inte redo för ett jävla gymnasium, jag är fortfarande på 7ornas nivå, om ens det?
Om alla bara visste hur jävla svårt och jobbigt de är att ta sig till skolan när man är totalt efterbliven i huvet?
ALLA i din klass kan både det ena och de andra, men du själv, du vet knappt vad du själv heter.
Många frågar mig om jag ens vill lyckas i skolan? Vafan är det för en jävla fråga? klart som fan jag vill, men det går bara inte.

Bara....snälla kan någon göra så allt går över.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.

Min pappa som jag alltid älskat så stort, han skrämmer mig nu.
Det är läskigt att vara i deprition, eller sorg arbetet.
Har precis kommit in i den "delen" då jag bara hatar honom!
Hatar honom så jävla stort!
Och nu...nu skrämmer han mig.
Han ger mig mardrömmar.
Han skrämmer mig i mina drömmar.
Som ett monster.
Jag vill inte vara rädd för honom?
Men det går inte att hindra.

Det är inte lätt nu, och hata mig inte för det.



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0