Emelies

Jag har insett nu att jag har vuxit upp för fort.
Jag vill inte gå i nian, jag vill inte vara äldst på skolan, jag vill inte vara stor.
Jag vill vara 12 igen, då var det som allra bäst.
Sen jag fyllde 14 gick tiden oerhört fort, jag hann inte med mycket alls.
Och nu sitter jag här, med betyg som är väldigt dåliga.
Kan nästan ingenting i skolan, (pga att alla år jag gått i skolan har jag gjort saker och ting halvklart)
Lyssnade på lektionerna ja, men när lektionen var slut så var det som bortblåst.
Det har aldrig gått bra för mig i skolan, alltid varit något eller några problem.
Jag har nog aldrig fått alla rätt på prov, eller något sånt.
Åtgärdsprogram många gånger.
Men jag har ändå gått mycket i skolan, tills den dag jag fick reda på att min pappa fick cancer.
Sen den dagen ville jag bara vara hemma varje dag, jag kommer ihåg att jag sa till pappa "idag tänker jag vara hemma, jag vill se till att du mår bra"
Jag kommer ihåg att varje gång man var i skolan, så var man alltid orolig.
Kunde inte fokusera,koncentrera sig alls, för det enda man hade i tankarna var "hoppas allting går bra hemma, hoppas pappa mår bra"
Jag vågade och ville inte berätta, jag ville inte att folk skulle veta.
Jag var så arg inombords att jag inte ville att någon skulle veta.
Allting var så jävla orättvist, varje dag tänkte jag "varför min pappa?"
sen börjar man fundera på allt dumt man gjort, kan det vara därför? Självklart vet jag också att det är ingens fel, men tankarna gick.
Varje natt grät jag, jag var så rädd.

Jag kommer ihåg den dagen då min lärare förklarade för hela min klass att min pappa gått bort.
Jag satt i klassrummet, klassen var lika pratig som vanligt, sen när min lärare berättade, så vart det knäpptyst, ingen sa ett enda ord, dom kollade ner i bordet, eller på mig.
Jag ville bara springa därifrån och gråta, men jag satt kvar på min stol.
Sen började mitt helvete, allting gick neråt.
Alla möten började kalla på en.
Alla människor som frågade så mycket.
Alla som tyckte synd.
Jag orkade inte.
Så jag var hemma.

Allting är så orättvist.
Varför min fina underbara pappa?
Det finns ingen anledning till att det här skulle hända.
Den person som lärt mig diska, städa, bädda sängen, ta hand om andra, hjälpa till, bry sig om andra, att finnas till,allt!
Den person jag delade min vardag med, den person som jag pratade med när saker och ting var jobbigt.
Den person som jag hade roligt med, bråkade med, skrattade med, grät hos.
Den person som jag älskade så högt, så bara försvann en dag.
Det är fan inte rättvist.

Livskraften försvann totalt.
Jag ville inte leva.
Jag orkade inte leva.

Ingen förstog, många försökte, vilket betyder otroligt mycket för mig.
Min bästa vän Linn, hon har varit en ängel.
Hon var där, hon var alltid tillgänglig.
Hon visste att jag var knäckt på mitten.
Hon behövde inte fråga varje dag hur jag mådde för att jag skulle förstå att hon brydde sej.
Jag visste att hon gjorde det.
<3

Nu sitter jag här, livet har gått uppåt.
Saker och ting känns lättare att klara av.
Men många saker är fortfarande svårt.
Nånting folk måste lära sig är att, Det finns ingen tid på när sorgen tar slut.
Låt det ta den tid det tar, det kommer säkert ta flera år, så snälla...låt det göra det.

Kan ni bara inse att jag mår dåligt.
Att jag saknar min pappa.
Att jag inte orkar mycket alls.
Så snälla...begär inget av  mig.



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.