Emelies

Tack för era fina kommentarer på inlägget ang min kropp! :)
Men vem är du "c"? :)

Kram



Jag har fett coola pingvin byxor, right? :D

Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

Tyck vad ni vill!
Men jag är iaf inte nöjd över min kropp,mina former och allting!
Och aa ja vet att ja har en svart bh under vitt linne, so what?
Har inte det för att vilja visa brösten, utan för det blev så.
Och hade jag velat visa dom så hade jag inte haft nån bh alls.
SÅ är det med den saken! så behöver ni inte kommentera det! :D

Emelie Edlund.
-du kommer ihåg det.

Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

Alla samtidigt.
Man vet att man misslyckats, man har inte gjort det man ska.
Man ligger efter, vet att det är massor som väntar.
Vet att jag borde och att jag ska, men det går inte.
Vad gör man när det inte går?!
När man inte orkar göra nått, när man bara vill ligga i sängen hela dagarna och kolla upp i taket?
Att veta att man inte kommer lyckas, att man måste gå ett år till.
Väldigt väldigt kul..........

Var du tvungen att dö!?!???!!?!?!?

Emelie Edlund.
-du kommer ihåg det.

Hur är det tänkt att man ska orka med allting hela tiden?
Fullt med grejer som ja ska ha koll på, som jag ska veta, som jag ska välja.
Jag orkar inte.



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

Jag orkar inte, seriöst.
Jag mår dåligt, är nere hela tiden, och då vill jag vara hemma.
Om det gick skulle jag vara på två ställen samtidigt, men nu går inte det.
Vad ska man göra när man inte har någon lust till nånting? 
Jag vill bara ha helg hela tiden, jag vill göra saker som är roligt, som får mig att må lite bättre.
Men det finns ingen tid för mig att må dåligt, de finns ingen tid för mig att vara ledsen och sakna min pappa.

Jag ger upp snart -.-'

Kan människor bara fatta att det tar lång tid.



Emelie Edlund.
-du kommer ihåg det.

Jag orkar inte!
Det här gjorde inte saken bättre om man säger så, jag var redan deprimerad, ledsen, nere, sjuk.
Allt det här gjorde saken värre, jag orkar inte.
Fortsätt sparka på den som ligger....



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

Jag vill vakna upp brevid dej, jag vill somna brevid dej.
Kunna ge dej en godnatt puss och sen sova hur gott som helst,
vill kunna vakna av din röst.."älskling, de är dags att vakna nu" och pussar mej.
Jag vill kunna krama dej när jag vill, vill kunna pussa dej när jag vill.
Jag vill vara med dej hela tiden, men vi kan bara ses på helgen, det suger.
Jag vill ha dej nära <3

Joakim Sjöberg, jag älskar dej <3



Emelie Edlund.¨
-Du kommer ihåg det.

Jag saknar min älskling :( <3
Jag vill ha fredag Nu! saknar hans mysiga kramar <3



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.

Jag har insett nu att jag har vuxit upp för fort.
Jag vill inte gå i nian, jag vill inte vara äldst på skolan, jag vill inte vara stor.
Jag vill vara 12 igen, då var det som allra bäst.
Sen jag fyllde 14 gick tiden oerhört fort, jag hann inte med mycket alls.
Och nu sitter jag här, med betyg som är väldigt dåliga.
Kan nästan ingenting i skolan, (pga att alla år jag gått i skolan har jag gjort saker och ting halvklart)
Lyssnade på lektionerna ja, men när lektionen var slut så var det som bortblåst.
Det har aldrig gått bra för mig i skolan, alltid varit något eller några problem.
Jag har nog aldrig fått alla rätt på prov, eller något sånt.
Åtgärdsprogram många gånger.
Men jag har ändå gått mycket i skolan, tills den dag jag fick reda på att min pappa fick cancer.
Sen den dagen ville jag bara vara hemma varje dag, jag kommer ihåg att jag sa till pappa "idag tänker jag vara hemma, jag vill se till att du mår bra"
Jag kommer ihåg att varje gång man var i skolan, så var man alltid orolig.
Kunde inte fokusera,koncentrera sig alls, för det enda man hade i tankarna var "hoppas allting går bra hemma, hoppas pappa mår bra"
Jag vågade och ville inte berätta, jag ville inte att folk skulle veta.
Jag var så arg inombords att jag inte ville att någon skulle veta.
Allting var så jävla orättvist, varje dag tänkte jag "varför min pappa?"
sen börjar man fundera på allt dumt man gjort, kan det vara därför? Självklart vet jag också att det är ingens fel, men tankarna gick.
Varje natt grät jag, jag var så rädd.

Jag kommer ihåg den dagen då min lärare förklarade för hela min klass att min pappa gått bort.
Jag satt i klassrummet, klassen var lika pratig som vanligt, sen när min lärare berättade, så vart det knäpptyst, ingen sa ett enda ord, dom kollade ner i bordet, eller på mig.
Jag ville bara springa därifrån och gråta, men jag satt kvar på min stol.
Sen började mitt helvete, allting gick neråt.
Alla möten började kalla på en.
Alla människor som frågade så mycket.
Alla som tyckte synd.
Jag orkade inte.
Så jag var hemma.

Allting är så orättvist.
Varför min fina underbara pappa?
Det finns ingen anledning till att det här skulle hända.
Den person som lärt mig diska, städa, bädda sängen, ta hand om andra, hjälpa till, bry sig om andra, att finnas till,allt!
Den person jag delade min vardag med, den person som jag pratade med när saker och ting var jobbigt.
Den person som jag hade roligt med, bråkade med, skrattade med, grät hos.
Den person som jag älskade så högt, så bara försvann en dag.
Det är fan inte rättvist.

Livskraften försvann totalt.
Jag ville inte leva.
Jag orkade inte leva.

Ingen förstog, många försökte, vilket betyder otroligt mycket för mig.
Min bästa vän Linn, hon har varit en ängel.
Hon var där, hon var alltid tillgänglig.
Hon visste att jag var knäckt på mitten.
Hon behövde inte fråga varje dag hur jag mådde för att jag skulle förstå att hon brydde sej.
Jag visste att hon gjorde det.
<3

Nu sitter jag här, livet har gått uppåt.
Saker och ting känns lättare att klara av.
Men många saker är fortfarande svårt.
Nånting folk måste lära sig är att, Det finns ingen tid på när sorgen tar slut.
Låt det ta den tid det tar, det kommer säkert ta flera år, så snälla...låt det göra det.

Kan ni bara inse att jag mår dåligt.
Att jag saknar min pappa.
Att jag inte orkar mycket alls.
Så snälla...begär inget av  mig.



Emelie Edlund.
-Du kommer ihåg det.