Alla har vi olika problem eller svårigheter här i livet. Vissa kan anses som "värre" eller "större". Men i mina ögon är alla problem eller svårigheter lika "stora".
Om någon förlorat en förälder så är det lika stort och jobbigt som att ha en missbrukande förälder eller kriminella syskon.
Skillnaden på alla problem och svårigheter är hur man hanterar dom, vad man gör eller försöker göra åt dom, osv.
Jag kan anse att mina problem och svårigheter är stora, men de är inget större än någon annans egentligen.
Jag har förlorat väldigt betydelsefulla saker på väldigt kort tid och allting gick väldigt fort och allting har satt sina spår. Såklart.
Jag trodde aldrig att att sörja kunde ta såpass lång tid som det har tagit och fortfarande tar.
Visserligen min pappa var min klippa och trygghet, jag bodde hos honom, levde med honom genom svårigheter samtidigt som vi tog oss igenom viktiga och bra saker. Men alltid tillsammans, vi köpte världens mest underbara hund. Allt var så jävla bra och jag kunde inte ha det bättre. Ingenting kunde gå fel. Men självklart ska man aldrig tänka så med tanke på att livet har en hel del överraskningar att bjuda på.
Min pappa blev sjuk i lungcancer, väldigt seriöst.
Allting gick väldigt väldigt fort, nästan för fort. Och en dag var han bara borta från mitt liv, poff! Borta, finns inte mer, aldrig mer se honom, hejdå. Man hade inget val, man fick acceptera allting helt enkelt. Men hur enkelt var det då?
Att inte få säga hejdå och säga det sista man ville få sagt, det gör ont. Att den sista kramen man gav honom verkligen var den allra sista i hela livet. Att det sista ordet man sa till honom verkligen var de allra sista.
Det värsta jag varit med om faktiskt. När jag satt bredvid pappas livlösa kropp i soffan. Han var kall och blek, såg ut som att han sov, han såg fridfull ut. Jag tog hans hand och tryckte så hårt jag kunde, i hopp om en reaktion eller rörelse. Men ingenting hände, ingenting.
Jag fick panik inombords när pappa inte gav ifrån sig nån rörelse, ljud, eller andetag. VA I HELVETE ska jag göra utan honom var de enda jag kunde tänka på. Jag gjorde ett nytt försök att trycka hans hand så hårt det bara gick, samtidigt som jag viskade "pappa vakna jag behöver dej!" Ingen reaktion...tårarna kom som attacker. Det var på riktigt, min pappa var död. Helt sjukt och jag kunde inte förstå det förens ett halvår/år senare. Han kommer verkligen inte hem igen... Jag fick nu leva med minnet av de sista orden han sa till mig, "Emelie, vad som än händer så kommer jag alltid vaka över dig och Malin" han sa det så bestämt och betydelsefullt att jag fick ont i magen. Jag ville inte öppna ögonen och inse verkligen att han skulle dö inom en snar framtid. Min pappa.
23/5-2010 blev det datum min pappa lämnade mig för gott.
Jag kan verkligen inte förklara med ord hur mycket jag saknar honom.
Min fina pappa <3

När en person har precis allt man kan tänka sig, stort hus, bilar, båtar, utsikt, pengar, allt! Då börjar man fundera ut var det sämre ligger nånstans..i början finner man ingenting som verkar fel...tiden går å man börjar smått se de saker som inte är så jätte bra... Man tänker inte mer på det och hoppas på att det blir bättre eller går över. Men när man inser att de inte går över...då börjar man tänka tillbaka på allt man varit med om med den personen och inser att från dag 1 har det varit fel.

Jag gjorde inte de där för min egen skull, det kändes i magen, å framför allt i hjärtat. Känslan av att vara kär å verkligen älska någon, den känslan vet jag precis hur den känns. Men de här var inte ens i närheten utav det...
Att klistra på ett falskt leende och låtsas vara lyckligast på jorden gjorde att allt slutade i problem.
Och nu sitter man här och har fått höra å läsa både det ena och de andra som man aldrig velat höra.
Men sånt e fkng livet.
Och tydligen verkar det som att allting ska gå emot mig hela tiden, av nån anledning. Som om jag inte hade nog mes problem innan.

Fan.

Säg aldrig till en krigare att den "skiter i allt" En krigare går igenom förjävliga saker men stannar ändå kvar och kämpar, med hopp om att livet blir bättre. Jag kan säga det här av erfarenhet.
Jag har hört nu rätt många gånger att du tycker jag skiter i allt. Men då vill jag att du tänker tillbaka på precis Allt jag gått igenom. Och så tänker du om lite, anser du fortfarande att jag skiter i allt? Visst de kanske verkar som att jag skiter i det mesta just nu. Anledningen till det är för att nu börjar den mörka tiden på året då jag minns allting som om de vore igår.
Jag kan ta hänsyn till mycket utav det du säger. Men när det kommer till att jag "skiter i allt" då kan jag fan inte säga annat än FUCK OFF!
Seriöst. Du av någon VET vad som hänt. Vad jag gått igenom. Hur fan kan du ens säga en sån sak? Det är ju förfan illa. Och att du inte säger det till mig personligen, bevisar de mesta :)

Det finns en person på jorden som var där. Som fanns där. Som vakade över mig. Som tog min hand och sa "du är stark" en person som var där när mitt liv var ett levande helvete. En vän, en bäste vän. Någon jag öppnat mig för så många gånger. Någon jag gått igenom mycket med och delade allting med.
Det gör alltid ont att förlora en vän, oavsett vad man gått igenom. En bäste vän är fortfarande en bäste vän.
Jag kan inte göra något åt saken nu. Men om du bara säger nått så kan jag förklara.
<3

En av de bästa sakerna som finns är fan när du säger "jag älskar dej" För du anar inte hur mycket du betyder. Utan dig hade jag inte suttit här, och du vet det. Jag älskar dig så extremt mycket, mer än vad ord kan beskriva! Underbara människa <3